Varför?
Jo, idag fick Ebbe somna in och då är det inte Ebbe och jag längre, även om han finns i mitt hjärta.
Sista två månaderna av hans liv har varit upp och ner. Vi sökte för ev prostataproblem, ultraljudades och fick medicin för en förstorad prostata. Tyvärr gick inte symptomen över, svårt att kissa och droppar, så jag ringde och fick en ny tid. Då visade det sig att han hade tumörer runt urinrör och urinblåsa, en njure var s a s ur funktion och veterinären ansåg att man inte bör operera för det skulle bli en väldigt stor operation för en hund som ändå snart var 11 år och att lidandet skulle bli för stort en längre tid. Vi höll med och han fick smärtstillande. Vi skulle återkomma när vi tyckte det var dags.
Idag var det den dagen. Sista veckan har varit jobbig för oss alla. Mest för Ebbe såklart. Han vill äta, men får inte behålla mat om den inte är flytande. De sista dagarna ville han inte äta och då var det bara att besluta att nu var det dags.
Jag pratade med vår goa Anna-Carin igår och hon tyckte det absolut var dags och idag åkte vi in med honom. Hela familjen som vanligt. Han fick en sista promenad i grönområdet bakom Västra djursjukhuset tillsammans med mig och dottern. Maken mötte upp oss och vi gick tillsammans in till entrén.
Min prins, mitt hjärta kommer inte att sova hos mig inatt. Tänk att en sådan liten hund kan ta så stor plats i ens hjärta!
Han har varit vår stora lilla kille som kunde precis allt som en stor hund kan, utom att gå på stegen och bära en tung apport. Vi har tävlat i rallylydnad och vanlig lydnad. Vi har tränat agility, personspår, viltspår och uppletande. Vi har gått på en del kurser tillsammans och haft väldigt roligt. Det minst roliga var nog simkursen. Den kunde han vara utan, tyckte han iallafall.
Hela familjen har lärt sig väldigt mycket av honom och tillsammans med honom.
Vi kommer att sakna honom oerhört!